NYHETER         TEXTER                  MEDIA
SCHEMA         GÄSTBOK      REFERENSER
DAGBOK           LÄNKAR             KONTAKT
 

Min kära mamma! :)

Min mor ringde mig häromdan. Hennes röst var lite darrig och besviken. Hon sa: min dotter, jag hörde av min väninna att du sprang efter en buss precis som en karl. Du tog långa kliv, inte fint, inte kvinnligt. Jamen mamma, nästa buss skulle ha kommit om 45 minuter. Då skulle jag ha missat mötet. Du vet hur det är, alla tycker att vi invandrare alltid kommer för sent. Jamen min dotter, tänk på vad folk säger. Gå fint med små små steg som en liten porslinsdocka. Hur fasen ska jag vara en porslinsdocka, jag är ju 180 centimeter och har skostorlek 40.

Ja mamma har bara 36, men hon borde ha förstått att när hon gifte sig med min stora bondlurk till pappa så skulle hon ju så klart få en stor flicka. Jag skulle ha blivit en toppenbra bondbrud med långa armar att bära får under och stora fötter att stå stadigt på fältet med. Ja, det är svårt att tillfredställa en blåblodig mamma som är så fin i kanten.

Jag kommer ihåg att när jag efter att ha jobbat i hemtjänsten kom och hälsade på mamma så frågade hon mig alltid: har du tvättat dig? Och när jag slutade att bära den där jättestora guldkedjan med hennes förfäders vapensköld på, den som var så tung att jag fick ont i nacken och behövde gå till sjukgymnast varje vecka, men mamma bara frågade mig: hur ska alla veta du kommer från fin släkt. Jag protesterade: vi är i Sverige nu, här är vi bara flyktingar.

I Orienten säger man att paradisets nycklar ligger under mammas fötter. Det innebär att om din mamma är nöjd med dig då är du räddad och frälst. Jag tror att den som hittade på det här aldrig har träffat min mamma, säkert var han i alla fall en riktig morsgris. Kanske led han till och med av Oedipuskomplex. Jag vet inte om det är rätt tolkning eller inte, men min mamma skulle i alla fall aldrig lyfta på foten så att man kom åt dom där nycklarna.

Jag beundrar min mor och ser upp till henne, men hon skrämmer fortfarande slag på mig. Hon är nästan 30 cm kortare än jag, men tre gånger bredare, och med sin svarta borrande blick kan hon verkligen få en att känna sig som en liten rädd kaninunge. Missförstå mig inte, jag älskar min mor. Är det någon därute som känner igen det här? Visst är mammor jobbiga, men vad vore livet utan dom?

God morgon Stockholm,
Zinat heter jag
 

<<  HEM  >>