NYHETER         TEXTER                  MEDIA
SCHEMA         GÄSTBOK      REFERENSER
DAGBOK           LÄNKAR             KONTAKT
 

Hemlängtan

Innan jag åkte till dem var jag så glad, för att besöka dem är som att åka till hemlandet, vilket jag förmodligen aldrig mer kan. Det är ungefär 14 år sen jag var där senast.

Det är många invandrare som aldrig kan återvända till sina hemländer. Det känns som en kronisk hjärtsjukdom som är utan botemedel, ett hål som aldrig kan fyllas. Men nu skulle jag alltså hem till mina föräldrar, för det var dem jag menade i min inledning.

Att besöka dem är som att ta en Alvedon som tillfälligt dämpar hemlängtan. Hos dem är allt som hemma i Iran, heltäckande persiska mattor, persisk mat, persiskt bröd, och mycket värme och omtanke.

Men just den här dagen kändes det konstigt när jag klev in i deras lägenhet i Rinkeby. Mamma öppnade dörren med sur min, även om ansiktet ljusnade i ett leende när hon såg mig.

Jag frågade, vad är det mamma? Din pappa är hemma hela tiden. Han går mig på nerverna. Han vill till och med ta över mitt kök. Han som en gång kallade alla män som diskar för kvinnor. Nu vill han diska.

Men mamma, ni bor i Sverige, låt honom diska, det gör ju svenska män. Nej, nej, du vet hur klumpig han är med sina jättehänder, han kommer att slå sönder mitt fina porslin.

Jo där hade hon rätt, för pappa är enormt stark, han är ju gammal elitidrottare och det har faktiskt hänt att när han öppnar en dörr så står han där med handtaget i handen.

Han var ju alltid ute förut, så varför är han hemma hela tiden nu då? Jo, du vet iranska föreningen där han alltid var med kompisarna, de har fuskat med bidraget, och han vill inte gå dit längre.

Starkt av pappa tycker jag, att bojkotta dem. Men hur ska vi lösa det här, mina föräldrar har varit lyckligt gifta i 48 år nu, till stor del tack vare att dem så sällan befinner sig under samma tak.

Pappa reste nämligen jorden runt med sitt brottarlag, jodå, alla invandrare begår faktiskt inte brott, vissa brottar istället.

Men vi får hoppas att mamma och pappa hittar ett sätt att reda ut det här, kanske borde mamma lära honom att dammsuga istället. Fast det bästa vore nog om dem skaffade en kolonilott så att pappa kunde bli en glad bonde på gamla dar medan mamma får ha sitt finporslin i fred.

God morgon Stockholm, glöm inte mitt namn,

Zinat heter jag!
 

<<  HEM  >>