NYHETER         TEXTER                  MEDIA
SCHEMA         GÄSTBOK      REFERENSER
DAGBOK           LÄNKAR             KONTAKT
 

Konsten att vara svensk

Folk frågar mig dagligen varifrån jag kommer. Jag brukar säga Skellefteå.
Nej, men ditt land!
Jaha, Sverige?
Larva dig inte! Där du är född såklart.

Aha. Det land jag inte kan återvända till, som inte har varit hem på över 15 år. Visserligen klappar mitt hjärta fortfarande för Iran, men Sverige är mycket mer hemland för mig än något annat land.

Igår, den 6 juni var det Sveriges nationaldag. Ja, jag vet att du vet det redan, men jag vill berätta för mina vänner i Rinkeby också. Jag var med i en radiopanel på Skansen och yttrade mig om svenskhet och livet som svartskalle.

Trots kärleken till mitt nya land kryper utanförskapet inpå livet på mig utan att jag märker hur. Den tysta rasismen är allra värst.

För ett tag sedan när jag skulle flyga från Umeå tillsammans med min gode vän Täppas Fogelberg pep metalldetektorn på mig. Jag tänkte att det måste vara mina smycken och att vi snart skulle komma iväg. Men icke.

En tystlåten kvinna med strängt ansikte bad mig att kliva åt sidan. Hon nöjde sig nämligen inte med att undersöka mig med metalldetektor utan tog mig bakom ett draperi och sa åt mig att ta av mig stövlarna och lyfta på kjolen. Det kändes som en evighet, dessutom vägrade hon svara på varför den svenska killen fick gå efter en liten undersökning medan jag mer eller mindre var tvungen att ta av mig alla mina kläder.

Till slut pep hon att hon bara gjorde sitt jobb, men i mitt stilla sinne tänkte jag att så där sa också lägervakterna i nazityskland. Att det dessutom bara var inrikesflyg gör det hela ännu mer komiskt.

Nej, denna förnedrande dag glömmer jag aldrig. Täppas tog själv upp det dagen efter i sitt program "Ring P1". Gud vad många som mailade eller ringde mig och beklagade efter det.

Jag visste faktiskt inte att jag ser ut som en terrorist. Men det är väl aldrig för sent för självinsikter, hur assimilerad jag än är i mångas ögon är jag med mitt stora svarta hårburr aldrig riktigt vi, utan kommer alltid att vara en av dem.

Men trots den sura tanten på Umeås flygplats och en hel del bittra minnen från andra sammanhang, firar jag banne mig svenska nationaldagen med buller och bång.

Ty Sverige är landet jag kom till för att stanna och älska.

God morgon Stockholm, glöm inte mitt namn,
terro-Zinat heter jag :)
 

<<  HEM  >>