NYHETER         TEXTER                  MEDIA
SCHEMA         GÄSTBOK      REFERENSER
DAGBOK           LÄNKAR             KONTAKT
 

Bostadsrättsföreningen

Hon styrde in bilen i full fart framför mig, som om jag vore en skurk tagen på bar gärning. När min blick mötte hennes ilskna glödande ögon kände mig skyldig utan att veta varför. Jag tryckte soppåsarna som jag bar tätt intill mig, utan att tänka på att mina kläder kunde bli smutsiga. Hon klev ut ur bilen snabbt som en stuntman och sa till mig: Det här sopnedkastet får du inte använda! Det tillhör bostadsrättsföreningen. Jag hörde mig själv svara med darrande röst: Men, men jag bor ju i det röda huset ...

"Aha, du är den som aldrig deltar i föreningens aktiviteter! Så det är därför jag inte känner igen dig... Nå, om det är på det viset så får du väl kasta ditt skräp."

Hon lämnade mig där med skräpet i famnen, och det tog en stund innan jag fattade vad det var som luktade så illa.

Men en sak har jag lärt mig: vill man som invandrare veta om man har blivit svensk så finns det ingen större prövning än att vara medlem i en bostadsrättsförening. Det är här man tar tempen på sin integrationsförmåga. För mig kändes det som att vara med i en sekt, vi hade till och med en pastor, fast vår var som tur snällare än den i Knutby. Med alla dessa gemensamma aktiviteter är det inte konstigt att man här i landet blir utbränd, det där är ju nästan en heltidssyssla. Dessutom finns det alltid minst en spiontant i varje förening.

En tant som har koll på precis när man kommer hem, när man går ut igen, vem man träffar och vad man åt till middag igår. Jag misstänker att dom vill klura ut hur en invandrare har tagit sig in i en bostadsrättsförening från socialbidragsmisären.

Att grannens katt uträttar sina behov i ens trädgård är en sak, men att den blir överkörd mitt framför ögonen på en är en annan. Den sorgliga dagen som grannens katt dog av vad som jag misstänker var ännu en Rinkebyungdom bakom ratten utan körkort kommer jag aldrig att glömma. Men förstå mig rätt, vi vill ta körkort i Rinkeby som alla andra, men hur i hela friden ska man ha råd med dessa 20-30 000 kronor medan en gammal bil bara kostar ett par, tre tusen, och då ingår det ju dessutom radio.

Men den stackars katten gjorde att jag blev tvungen att kliva ut ur skuggorna och spela hjälte, jag var nämligen den enda som vågade lyfta upp den från gatan. Kattägaren ville inte veta vad jag gjorde med den livlösa lilla kroppen, bara hon slapp se den. För mig som har vuxit upp i kriget och vandrat bland så många döda, verkade ett litet kattlik inte så farligt, även om jag själv inte kunde låta bli att gråta. Jag ringde djurskyddsföreningen för att ta reda på vad jag skulle göra med kroppen. Jag blev kopplad till en trevlig dam som sa "djurskyddsföreningen varsågod". "hej och hå" sa jag, vad gör man med en svensk bondkatt som blivit påkörd av en invandrare i Merca? I och för sig var jag lite osäker på om det var en Merca eller BMW, för i Rinkeby finns det nästan inga andra bilar. Förutom då för enstaka svenska volvoburna politiker på röstfiske.
 

Djurskyddsföreningskyddstanten trodde att jag skojade, men hon fick snabbt övertaget genom att i sin tur får mig att tro att hon drev med mig, när hon med len röst erbjöd mig att ombesörja begravning av kattliket efter en kilobaserad taxa. Tanken på den döda katten i djurskyddsföreningens vågskålar gav mig  kalla kårar. "Det är väl ingen potatissäck det gäller" sa jag. Sen åkte jag ut i skogen och begravde den själv. Men fråga mig inte var, jag har så dåligt lokalsinne att det är ett mirakel varje gång jag hittar hem efter jobbet.

Det har gått ett tag sedan detta ägde rum. Numera är jag bosatt i ett vanligt hyreshus - tack och lov, och jag och den arga damen är goda vänner.

God natt Sverige, Zinat heter jag!

<<  HEM  >>