NYHETER         TEXTER                  MEDIA
SCHEMA         GÄSTBOK      REFERENSER
DAGBOK           LÄNKAR             KONTAKT
 

Postorder

Snöflingorna föll, natten var vacker som en dag och året var 1993. Jag satt i Karins kök i Boliden och bläddrade i den senaste Elloskatalogen medan brasan sprakade i bakgrunden. Jag och några av hennes arbetskamrater, slogs om vem som skulle få hålla i katalogen. Jag höll hårt i den och var säker på att ingen skulle våga ta den ifrån mig, för alla var ju rädda att bli kallade rasister.

I Boliden fanns inga klädaffärer. Visserligen snöade det fortfarande därute, men det där i katalogen, det var vårens nyheter. Värmen strålade ut ur katalogen på oss som var så frusna, speciellt på mig som var utvisningshotad och saknade varma kläder. Vi drömde oss bort i Ellos magiska värld, där allt var möjligt från gröna gummistövlar till baddräkter i grälla färger. Det var som sagt jag som höll i katalogen. Men problemet var att jag var den enda som inte hade några pengar.

I dag skriver vi 2005. Jag sitter i min lägenhet i Solna och har råd att handla ur Ellos katalog. Ja, jag tillhör till och med det inre rummet, nämligen den grupp av guldkunder som kan handla upp till 10 000 på kredit. Jag bor förresten nära Kista centrum med alla sina glittrande klädaffärer som har öppet ända till nio på kvällen, men inga affärer i världen kan slå dessa postorderkataloger. Har man genomlidit vintrarna i Norrland så har man också insett magin i katalogernas blanka sidor. Men det var inte bara postorderkataloger som jag tog till mitt hjärta. Jag lärde mig även den trevliga inredningsstil som äldre ensamma damer på Norrlands landsbygd är så förtjusta i, och som bygger på den förnämliga maximen att alltid samla men aldrig kasta.

Förra året träffade jag en världsvan formgivare och konstvetare på en visning på Bukowskis. Han blev fascinerad av mig och min klädstil, och jag av honom, så jag bjöd hem honom på lite gammaldags persisk mat. Han såg fram emot att se mitt hem, sa han, och menade att mitt hem måste vara mycket vackert, och fortsatte med att säga att huset speglar människans själ och en massa liknande saker.

Hans första reaktion efter att jag öppnat dörren till min lägenhet var att utbrista "Oj då, jag visste inte att du bodde i andra hand? Herregud vilken gräslig smak hon har, den där tanten du hyr av..."

Jag tänkte vilken tant, men förstod fort att jag måste instämma med honom. Ja hon, visst! Jag var tyst under hela kvällen och när han gick, blev jag så glad. Vem vill ha någon i sitt hem som bara hatar ens inredning.

Jag är stolt över alla mina gips-, plast- och keramikänglar som håller mig sällskap. Ok, det är möjligt att mitt hem ser ut som hemma hos någons mormor - men det är mitt och jag trivs där! Den känsla av frid och trygghet som jag som jagad flykting fick uppleva hemma hos dessa gammaldags religiösa men vänliga damer i Norrland kommer jag alltid att bära inom mig. Det är detta som jag har försökt återskapa i mitt hem. Många använder hemmet som något att glänsa med, man ska som gäst bli imponerad av designmöblerna och falla i trans över värdens goda smak att kombinera sin tjocka plånbok med de rätta designernamnen. Men det är inte jag, och inte heller många andra jag känner. Hemmet är min trygga vrå i tillvaron. Vem bryr sig vad gästen tycker, så länge maten är god. Som pappa Ali säger, god mat är ens bästa vän.

Jag kommer att fortsätta vara änglarna och postorderbolagen trogen, men aldrig mer bjuda hem konstiga konstvetare.

Zina heter jag, tack för mig.
 

<<  HEM  >>