NYHETER         TEXTER                  MEDIA
SCHEMA         GÄSTBOK      REFERENSER
DAGBOK           LÄNKAR             KONTAKT
 

Lika barn leka bäst

Jag satt på mitt kontor i Rinkeby, det knackade på dörren och min elev klev in. Han var sen, var tvungen att följa med mamma till läkaren för att tolka. Tänk att besparingar inom sjukvården leder till att mina elever uteblir från skolan. Det kostar nämligen att anlita tolk. Säkert sitter här en och annan som tycker varför inte, invandrare kostar ju en hel del! Ja, det gör vi, vi kostar för att vi uppfattas som en börda, vi kan ju inte göra mycket nytta förutom att köra taxi, städa T-banan och kränga kebab.

Två dagar senare var det dags för mig att arbeta på min andra arbetsplats, en privatskola i stan. Där kom min punktliga svenskfödda elev för att prata om sitt gymnasieval. Hennes ambitioner sträckte sig över universum. Hon ville göra något stort, förändra världen. Hennes ögon lyste av hopp och tillit, hon skulle studera utomlands, utbilda sig till jurist, kanske bli diplomat. Hennes pappa var ju ambassadör. Ja, varför inte, enligt teorin om social reproduktion är det lätt att gå i sina föräldrars fotspår.

Så tänkte jag på vad min elev i Rinkeby i så fall har att gå efter. En pappa som sitter inne, en sjuklig mamma som lider av depression och språklöshet. Hur stor är chansen att han blir diplomat, om vi vuxna inte tar vårt ansvar? Sen kom jag att tänka på alla opportunister som får en massa projektpengar för att rädda oss stackars invandrare. EU-medel som aldrig behöver redovisas. Jag ska inte förneka att det bland skurkarna som startar dessa projekt finns det gott om invandrare inblandade. Vi är inte bättre än andra människor.

Tillbaka i Rinkeby möter jag min superduktiga elev som har cirka 320 poäng,  det högsta man kan få i nian. När jag frågar om hennes framtidsmål brister hon ut i glädje över att hon ska jobba som kassörska på Rinkebys Vivo, precis som sin syster. Det lustiga är att hon har tjugo poäng mer än min elev på privatskolan. Saknar man referensramar så begränsas ens drömmar. Men jag tänkte att hon måste komma långt, hon har det som behövs. Jag ska vägleda henne. Är det inte det som är vårt ansvar, vi vägledare, vi vuxna?

Alla dessa ungdomar utan drömmar och hopp som lider av utanförskap är ett lätt byte för Al Qaida, knarklangare, antisemiter, och andra kriminella. Vi måste vakna och se riskerna.

Här tickar en bomb som kan sprängas när som helst, om vi inte desarmerar den med tro, hopp och kärlek. Och lite mer bidrag tack! :)

God morgon Stockholm,
Glöm inte mitt namn, Zinat heter jag
 

<<  HEM  >>